Hello Praha! Tell me how your doin'!

Ni delar säkert samma erfarenhet som jag; de stora ögonblicken i en människas liv är ofta helt omöjliga att beskriva i ord. Det är som om de krävde ett språk som ännu inte uppfunnits, ett överbryggande av uppdelningen mellan kropp och själ där själens förnuftiga men känslolösa språk omedelbart infogades i kroppens rörelse till ett helt, ja till en förnuftig rörelse om något sådant nu kan tänkas eller kännas.
Onsdagen var en sådan erfarenhet. Jag har svårt att tala om den, naturligtvis. Så jag ska bara ge er bilder och beskriva de yttre förutsättningarna. Sedan får ni fylla i själva; med era känslor, era ögonblick.
Jag är väldigt rädd för tandläkare. Väldigt rädd. Men jag övertalades av Vergilius & Vergilius att komma med dem till en plats vid namn "Misch-Masch". En plats, skulle det visa sig, som var både underbar och vedervärdig på en och samma gång. Hur som helst, anledningen till vårt besök var att mina ledsagare hade hört talas om en god tandläkare, en sådan man hör om i sagor och legender, en man som kallas "Dr. Alban." I sanning, en märkvärdig man!

"Dr. Alban" äntrade scenen sent men han var mycket efterlängtad. Raskt tog han sig igenom sina största hits. I den tjeckiska republiken verkar hans "It's my life" vara den dänga som kommer bäst överens med folksjälen, åtminstone att döma av att den spelades två gånger. Lokalen var full av lyckliga människor från orten mellan 13 och 16 samt 29 och 37. Er utsände, och han är säker på att många med honom, erfor den typ av ordlös sublim känsla, tanke och rörelse som han nu försöker få er att minnas därhemma. Det var i sanning en natt att minnas. Jag tror inte det kan sägas bättre än i lyckan i Vergilius & Vergilius ögon, samt fotot nedanför. Sådan intensitet, sådan rörelse, sådan hängivelse för konsten! Vi var botade när vi gick därifrån.

Dagen efter hade er korrespondent väldigt ont i huvudet.

Dagens Prince: Partyup

Måndag natt

Vad att göra en måndagkväll (natt) i Prag när man är för uttråkad för att gå och lägga sig, göra läxor eller växa upp?




A) Blanda en drink på tre veckor gammalt franskt bag-in-box-vin av billigaste märke och apelsinjuice, som får dig att dofta som dagen efter sill och brännvin (Vergilius alltså, jag skulle aldrig göra något sådant. Hon brukar dock lukta gott.)


B) Läsa Hurra-bloggen.



Intressant och roligt på samma gång uppenbarligen.

You Are Pork

You like to think you're the other white meat, but many people don't want anything to do with you. You probably smoke. And it's likely that no body part of yours is off limits.

What Kind of Meat Are You?

C) Göra kött-testet. Upplysande.

Dagens (är det verkligen redan ny dag? Deprimerande.) Stevens: Morning has broken

Rättad

Muj pokoj

Muj pokoj je velký a tmavý. Mám tam postel, bézové kreslo, stolek. Nahore stolek je jedna lampa. Vedle kresto mam tam stul a jedna zidle. Je tam velké okno. Naprave okno velká skrín. Ne libi se mi ten pokoj.

Jag är rätt uttråkad för tillfället. Återkommer när jag har nåt att berätta.

Dagens Walker: On your own again

Till Andrej

Andrej! Läs hyllningen till min stilkänsla här. Då får du din beskärda del av modernistisk njutning och sublim estetik.

Blågula linjen till helvetet: fortsättningen

Jag har nu lokaliserat SAT-AN och det hela är mycket värre än vad jag först trodde. Jag trodde att SAT-AN Elektrocentrum bara var en affär i Zlicin, men efter idogt underrättelsearbete har jag nu förstått att SAT-AN håller en hel stad - Kladno - i sina händer. Det är alltså inte bara en elektronikaffär utan en hel kedja. Några exempel: SAT-AN Autobazar (en bilaffär), SAT-AN Kavárny, Bary a Pivnice (café, bar och ölhall) samt min favorit SAT-AN Kosmetický Salon. Kolla själva om ni inte tror mig: www.sat-an.cz .
Att djävulen håller till i en annan stad har skjutit upp lösningen på mysteriet, men den har å andra sidan aktualiserat helt nya frågor. Är det Kladno som är helvetet? Varför just Kladno? Och om nu Kladno är helvetet, varför är inte deras hockeylag bättre? (Min gissning är att de inte är vana vid is men om ni har andra förslag kan ni ju alltid kommentera). Vi måste alltså inom en snar framtid besöka Kladno!

Dagens Mazzy Star: Ghost Highway

Söndagsnöjen del 1

Man i park. För en gångs skull utan fru, barn och hund. De pragska barnen och hundarna är tyvärr alltför snabba för att fångas på bild.

Ett vanligt söndagsnöje för Pragbon är att ta med sin make/maka/övrigt, ett till två barn samt hund till någon av stadens parker och vandra fram och tillbaka. Även om vandrandet i sig inte skiljer sig särskilt mycket från svenska förhållanden är medtagandet, och förmodligen, även ägandet av hund betydligt mycket mer utbrett här än i Sverige. Den tjeckiska hunden är även i sig självt en mycket intressant företeelse. Den kommer i alla storlekar, men den är alltid antingen a) valp eller b) åldring. Inga mellanting verkar finnas. Vidare kommer den i flera raser, ofta i en och samma hund. Alla är glae'. Slutligen förekommer den i två olika varianter: a) med munkorg, b) utan munkorg. Den sistnämnda ger ibland upphov till ett annat vanligt söndagsnöje mellan Pragborna: hund-utan-munkorgsgrälet. Det är vanligen helt ofarligt, åtminstone för åskådaren. Häng mä' på en tur runt Vinohrady och Nove Mesto!

Ett annat söndagsnöje: korpmatchen.

TV-tornet är en bisarr skapelse från det glada 80-talet. Det ligger högst upp på en kulle vid gränsen mellan Vinohrady och Zizkov. Utsikten är imponerande.

Man ser nämligen ända till förorterna.

Ni trodde väl inte att ni skulle slippa undan förorten så lätt? Jag kan hitta en vart jag än går. Eller är det förorterna som hittar mig? Hm...

Dagens Bowie: Scary Monsters (and Super Creeps)

Söndagsnöjen del 2

Fast det bästa med TV-tornet är ändå hissen. Tänk vad roligt man kan ha med två kameror och fyra speglar. Hihihi.

Det har pågått en valrörelse för ett lokalval här sedan jag kom hit och som aldrig verkar ta slut. Men det är trevligt med alla jippon som försigår. Här har vi veteranbilsutställning, damer och herrar i 1920-talsmunderingar och live-jazz en vanlig söndagkväll. Swingovat någon? Inte? To je skoda!

Prag har många lockelser, ibland alltför många. Vår gröne vän har uppenbarligen lockats och fallit. Som tur är hade han nära till Apolinarska.

Längs Apolinarska ligger flera ställen på rad som man helst vill undvika: beroendemottagningen, psykiatriska kliniken, avdelningen för veneriska sjukdomar och det här spökslottet: gynekologimottagningen.

Fast längre ner i backen blir det betydligt vackrare igen

Sedan hamnar man vid Emauzy. Och det är ju inte helt fel.

There is a light that never goes out and his name is Alberto Tomba

Nästan det enda som hållit Vergilius och mig uppe de senaste dagarna är vårt möte med Alberto Tomba. Ni som läser de andras bloggar – jag lovar att snart lära mig hur man länkar till dem – vet att republiken Tjeckien den senaste veckan förklarat ett sorts lågintensivt krig emot vårt välbefinnande med krånglande rörmokare, blandade yrkeskunskaper hos dess rörmokare, byråkratiska problem etc. Det har emellanåt satt sig på vårt humör. Och dagen började inte lovande. Jag gick till min tjeckiska språkkurs och för att göra en lång historia kort, så går jag dit varje gång med vissa panikkänslor eftersom lärarinnan stöter på mig. De andra i kursen förstår det mycket väl, så mina tjeckiskastudier har hittills bestått i att så långt som möjligt behålla åtminstone lite av min värdighet. Det går, kort sagt, inte så bra.



Så jag gick därifrån alldeles kallsvettig och mera svett skulle det bli. Jag träffade Vergilius och vi gick till affären där signeringen skulle ske. Vi ställde oss i kö en kvart före den skulle börja och den var inte så farligt lång. Men Tomba, som det anstår en man av världen, var försenad. Först tio minuter, sedan fem till. Under tiden fylldes kön på och när han anlände var det ett hav av människor snarare än en kö.

Men om det var värt väntan! Han var som en dröm: han höll ett litet tal som tolkades till tjeckiska, han utlovade autografer, bilder, kramar och kanske någon kyss. Hans perfekta hår och solbrända hy; de svarta ögonen som log och värmde oss! Vergilius och jag kom ifrån varandra när vi närmade oss och hon kom fram först. Han hade först gett henne ett försignerat kort, men när han såg henne tog han tillbaka kortet och ritade dit ett hjärta. Jag fick nöja mig med ett försignerat och ett foto, men det var allt som behövdes för att befria mig från mina kval.

Vi gick därifrån, svettiga men lyckliga, nästan utan att tala med varandra. Vergilius gäspade stort, hon hade återfunnit en sorts fridfull trötthet. Jag hade återfunnit mitt goda humör, jag hade ett stort leende på mina läppar och jag kände en bubblande lycka inombords. Kvällsdiset började sänka sig över Prags gator och omkring oss bullrade rusningstrafiken som vanligt, men inombords fanns nu bara lycka.

Dagens Velvet: I’m waiting for the man

T minus Tomba 16 h 25 min 32 sek

Redan imorgon blir det gladare miner här på sidan. Med lite tur kommer den tidigare portkungen, numera internationelle playboyen, vivören etc., etc. Alberto Tomba göra ett gästspel. Och då kommer det inte vara någon ände på festligheterna!

Morgondagens Suede: Starcrazy

Inför lagen

Plugget i Jinonice

Vi hade två uppgifter: att betala en språkkurs och några andra ärenden vid fakultetens huvudbyggnad i Stare Mesto (Gamla stan) och sedan åka till biblioteksvetenskapen i Jinonice, en tjugo minuter eller så utefter den gula linjen för att träffa en av lärarna på hennes office hours. Så vi åkte till huvudbyggnaden lite efter tio och ställde oss i kö i rum 103 för att få några underskrifter och stämplar. Det tog en stund och den vänlige unge mannen visste inte vad han stämplade och skrev under, men han gjorde det. Därefter skulle jag gå och betala min språkkurs i fakultetens "Cash office" i rum 123. Läraren på språkkursen hade gett oss varsin blankett där jag noggrant och tydligt fyllt i mitt namn och summan, 100 euro. Längst ner på blanketten stod det att man skulle betala i rum 123. Så jag gick dit.

Det var en äldre dam som satt bakom rutan i rum 123. Hon talade ingen engelska. Hon tittade på min blankett och sedlarna jag hade i min hand. Hon såg brydd ut. Hon försökte förklara något för mig på tjeckiska och när hon insåg att jag inte förstod ringde hon ett samtal. Jag förstod att hon bad personen i andra änden stava något på engelska. Hon avslutade samtalet och skrev på en papperslapp "ROOM 103". Så jag gick till rum 103.

Jag stod i kö en stund till. När det var min tur förklarade jag för den unge mannen vad som hänt. Han såg brydd ut. Han tittade på min blankett och sa: "det står att den ska betalas i rum 123". Jag förklarade att jag varit där och blivit skickad hit. Han såg forskande på mig. Så ringde han ett samtal och sedan ett samtal till. Sedan vände han sig till mig och sa "Gå till rum 123 igen och om de inte förstår, kom tillbaka hit så följer jag med och förklarar för dem. Den ska betalas i rum 123".Så jag gick till rum 123.

Nu var det två personer före mig i kön. Först stod en ung kvinna med tre tjocka kuvert som innehöll rullar med kvitton. Hon lade upp dem på disken och damen som tidigare förklarat för mig att jag skulle gå till rum 103 såg brydd ut. Hon läste av rullarna med kvitton rad för rad och gav pengar tillbaka. Den äldre kvinnan som var före mig i kön suckade högljutt, satte sig på en stol och tittade menande på mig. En äldre man som ställt sig bakom mig i kön blåste i mitt öra. Jag förstod att det var dags att ge sig av.

Så vi åkte till Jinonice och sökte upp vår lärare. Förväntansfullt, för vi skulle äntligen få något att tänka på och sysselsätta oss med, knackade vi på dörren. En röst ropade: "Kom in!" Vi steg in. "Är du P? Vi är Erasmusstudenterna som ska läsa din kurs" frågade en av oss. Den unga damen log milt. Hon sa: "Nej, hon är i Karlovy Vary. Åtminstone tills imorgon. Skicka henne ett mejl så svarar hon nog." Vergilius & Vergilius tittade på henne. Jag frågade "Är du D? Kan vi fråga om din kurs istället?" Den unga damen svarade: "Nej tyvärr, hon är heller inte här. Jag vet inte när hon kommer." Vi tackade för oss och gick besviket ut.

Senare under dagen fick Vergilius ett mejl där det stod att D. tagit semester till den 30 oktober och att hon skulle höra av sig då. Och jag vet fortfarande inte om min språkkurs ska betalas i rum 123. Men betalas, det ska den.

Greetings from Pankrac. Här har vi också stått i kö, den här gången för att anmäla oss till immigrationsmyndigheten. Det gick, konstigt nog, mycket bättre. Men det tog lång tid och till slut visade det sig att vi egentligen inte behövt åka dit. Fast fotona blev ju bra.

Dagens Walker: Next

Jag vill åka blågula linjen till helvetet

Dejvice: kanske det finaste exemplet på socialistisk klassicism som vi stött på. Hittills. Naturligtvis inhyser det en bank.

I båda ändarna av Prags gula tunnelbanelinje ligger varsitt IKEA. I sann upptäckaranda begav vi oss till Zlicin för att utföra komparativa internationella IKEA-studier. Vilka är egentligen skillnaderna och likheterna mellan ett svenskt och ett tjeckiskt IKEA? Vi kom fram till att det fanns stora likheter, så stora att listan skulle bli alltför lång. Det fanns dock några intressanta skillnader. 1) På ett tjeckiskt IKEA finns det fortfarande platser som man kan röka på; högst uppskattat av Vergilius & Vergilius. 2) Om man beställer ”Köttbullar med potatismos” på svenska kommer ingen att förstå dig. 3) Tjeckerna föredrar sina köttbullar med pommes.
Det mest intressanta med Zlicin är att det förefaller som att det är porten till helvetet. Ja, alltså inte i den meningen att Zlicin är helvetet eller något sådant – det liknar mest Västerås – utan att bussen till SA-TAN Electrocentrum går därifrån. Denna plats fascinerar Vergilius & Vergilius något oerhört. Vi har försökt googla på det men allt vi får upp är sidor med satanistisk italiensk body-disco, och hur lockande det än låter är vi mer intresserade av affären. För det brukar ju sägas att djävulen har den bästa musiken; kan det vara så att han även har den bästa musikutrustningen? De bästa priserna? Den fetaste basen? Det kräver att undersökas.

Zlicin: Se till höger! Där går bussen till SA-TAN Electrocentrum.

Dagens Walker: The Old Man’s back again

J'arrive!

En ännu intet ont anande ung man anländer

Så anlände jag en måndagkväll. Jag anade det inte då - jag trodde att jag var här för att studera och bo ganska nära centrum - men detta var mitt första möte med ett fenomen som jag sedan många gånger och helt utan uppenbar anledning verkar återkomma till: Prags förorter.
Jag möttes på flygplatsen av två av mina tre ledsagare, vi kan kalla dem Vergilius & Vergilius.

Vergilius & Vergilius

De förde mig från den första kretsen till lägenheten och introducerade mig snabbt för en annan återkommande bekantskap, Branik, Prags billigaste ölsort. Enligt legenden är den tillverkad av vatten från Vltava (Moldau), dvs. floden som rinner genom centrala Prag och att döma av smaken så är det nog inte bara ljug. Senare har vi insett att Branik även är en person, närmre bestämt vår farfar, men det är en annan historia.

De följande dagarna började mysterierna. Jag leddes under förevändningar som "köpa metrokort", "betala hyran", "anmäla sig hos immigrationsmyndigheterna" etc. till platser jag inte visste fanns men som ändå äger en särskild sorts mystik. Jag tror att mina ledsagare försöker få mig att inse något - men vad är det? Vad finns där att finna? Äventyr? Kärlek? Billiga möbler? Eller är allt en internationell komplott som inbegriper en hel klass med Erasmus-studenter, tjeckiska bibliotekarier och mängder av Branik och som syftar till att återförskaffa Silverbibeln till Prag? Den som lever får se.

Tre timmar senare

Dagens Walker: Amsterdam