Hello Praha! Tell me how your doin'!

Ni delar säkert samma erfarenhet som jag; de stora ögonblicken i en människas liv är ofta helt omöjliga att beskriva i ord. Det är som om de krävde ett språk som ännu inte uppfunnits, ett överbryggande av uppdelningen mellan kropp och själ där själens förnuftiga men känslolösa språk omedelbart infogades i kroppens rörelse till ett helt, ja till en förnuftig rörelse om något sådant nu kan tänkas eller kännas.
Onsdagen var en sådan erfarenhet. Jag har svårt att tala om den, naturligtvis. Så jag ska bara ge er bilder och beskriva de yttre förutsättningarna. Sedan får ni fylla i själva; med era känslor, era ögonblick.
Jag är väldigt rädd för tandläkare. Väldigt rädd. Men jag övertalades av Vergilius & Vergilius att komma med dem till en plats vid namn "Misch-Masch". En plats, skulle det visa sig, som var både underbar och vedervärdig på en och samma gång. Hur som helst, anledningen till vårt besök var att mina ledsagare hade hört talas om en god tandläkare, en sådan man hör om i sagor och legender, en man som kallas "Dr. Alban." I sanning, en märkvärdig man!

"Dr. Alban" äntrade scenen sent men han var mycket efterlängtad. Raskt tog han sig igenom sina största hits. I den tjeckiska republiken verkar hans "It's my life" vara den dänga som kommer bäst överens med folksjälen, åtminstone att döma av att den spelades två gånger. Lokalen var full av lyckliga människor från orten mellan 13 och 16 samt 29 och 37. Er utsände, och han är säker på att många med honom, erfor den typ av ordlös sublim känsla, tanke och rörelse som han nu försöker få er att minnas därhemma. Det var i sanning en natt att minnas. Jag tror inte det kan sägas bättre än i lyckan i Vergilius & Vergilius ögon, samt fotot nedanför. Sådan intensitet, sådan rörelse, sådan hängivelse för konsten! Vi var botade när vi gick därifrån.

Dagen efter hade er korrespondent väldigt ont i huvudet.

Dagens Prince: Partyup