There is a light that never goes out and his name is Alberto Tomba

Nästan det enda som hållit Vergilius och mig uppe de senaste dagarna är vårt möte med Alberto Tomba. Ni som läser de andras bloggar – jag lovar att snart lära mig hur man länkar till dem – vet att republiken Tjeckien den senaste veckan förklarat ett sorts lågintensivt krig emot vårt välbefinnande med krånglande rörmokare, blandade yrkeskunskaper hos dess rörmokare, byråkratiska problem etc. Det har emellanåt satt sig på vårt humör. Och dagen började inte lovande. Jag gick till min tjeckiska språkkurs och för att göra en lång historia kort, så går jag dit varje gång med vissa panikkänslor eftersom lärarinnan stöter på mig. De andra i kursen förstår det mycket väl, så mina tjeckiskastudier har hittills bestått i att så långt som möjligt behålla åtminstone lite av min värdighet. Det går, kort sagt, inte så bra.



Så jag gick därifrån alldeles kallsvettig och mera svett skulle det bli. Jag träffade Vergilius och vi gick till affären där signeringen skulle ske. Vi ställde oss i kö en kvart före den skulle börja och den var inte så farligt lång. Men Tomba, som det anstår en man av världen, var försenad. Först tio minuter, sedan fem till. Under tiden fylldes kön på och när han anlände var det ett hav av människor snarare än en kö.

Men om det var värt väntan! Han var som en dröm: han höll ett litet tal som tolkades till tjeckiska, han utlovade autografer, bilder, kramar och kanske någon kyss. Hans perfekta hår och solbrända hy; de svarta ögonen som log och värmde oss! Vergilius och jag kom ifrån varandra när vi närmade oss och hon kom fram först. Han hade först gett henne ett försignerat kort, men när han såg henne tog han tillbaka kortet och ritade dit ett hjärta. Jag fick nöja mig med ett försignerat och ett foto, men det var allt som behövdes för att befria mig från mina kval.

Vi gick därifrån, svettiga men lyckliga, nästan utan att tala med varandra. Vergilius gäspade stort, hon hade återfunnit en sorts fridfull trötthet. Jag hade återfunnit mitt goda humör, jag hade ett stort leende på mina läppar och jag kände en bubblande lycka inombords. Kvällsdiset började sänka sig över Prags gator och omkring oss bullrade rusningstrafiken som vanligt, men inombords fanns nu bara lycka.

Dagens Velvet: I’m waiting for the man