Inför lagen

Plugget i Jinonice

Vi hade två uppgifter: att betala en språkkurs och några andra ärenden vid fakultetens huvudbyggnad i Stare Mesto (Gamla stan) och sedan åka till biblioteksvetenskapen i Jinonice, en tjugo minuter eller så utefter den gula linjen för att träffa en av lärarna på hennes office hours. Så vi åkte till huvudbyggnaden lite efter tio och ställde oss i kö i rum 103 för att få några underskrifter och stämplar. Det tog en stund och den vänlige unge mannen visste inte vad han stämplade och skrev under, men han gjorde det. Därefter skulle jag gå och betala min språkkurs i fakultetens "Cash office" i rum 123. Läraren på språkkursen hade gett oss varsin blankett där jag noggrant och tydligt fyllt i mitt namn och summan, 100 euro. Längst ner på blanketten stod det att man skulle betala i rum 123. Så jag gick dit.

Det var en äldre dam som satt bakom rutan i rum 123. Hon talade ingen engelska. Hon tittade på min blankett och sedlarna jag hade i min hand. Hon såg brydd ut. Hon försökte förklara något för mig på tjeckiska och när hon insåg att jag inte förstod ringde hon ett samtal. Jag förstod att hon bad personen i andra änden stava något på engelska. Hon avslutade samtalet och skrev på en papperslapp "ROOM 103". Så jag gick till rum 103.

Jag stod i kö en stund till. När det var min tur förklarade jag för den unge mannen vad som hänt. Han såg brydd ut. Han tittade på min blankett och sa: "det står att den ska betalas i rum 123". Jag förklarade att jag varit där och blivit skickad hit. Han såg forskande på mig. Så ringde han ett samtal och sedan ett samtal till. Sedan vände han sig till mig och sa "Gå till rum 123 igen och om de inte förstår, kom tillbaka hit så följer jag med och förklarar för dem. Den ska betalas i rum 123".Så jag gick till rum 123.

Nu var det två personer före mig i kön. Först stod en ung kvinna med tre tjocka kuvert som innehöll rullar med kvitton. Hon lade upp dem på disken och damen som tidigare förklarat för mig att jag skulle gå till rum 103 såg brydd ut. Hon läste av rullarna med kvitton rad för rad och gav pengar tillbaka. Den äldre kvinnan som var före mig i kön suckade högljutt, satte sig på en stol och tittade menande på mig. En äldre man som ställt sig bakom mig i kön blåste i mitt öra. Jag förstod att det var dags att ge sig av.

Så vi åkte till Jinonice och sökte upp vår lärare. Förväntansfullt, för vi skulle äntligen få något att tänka på och sysselsätta oss med, knackade vi på dörren. En röst ropade: "Kom in!" Vi steg in. "Är du P? Vi är Erasmusstudenterna som ska läsa din kurs" frågade en av oss. Den unga damen log milt. Hon sa: "Nej, hon är i Karlovy Vary. Åtminstone tills imorgon. Skicka henne ett mejl så svarar hon nog." Vergilius & Vergilius tittade på henne. Jag frågade "Är du D? Kan vi fråga om din kurs istället?" Den unga damen svarade: "Nej tyvärr, hon är heller inte här. Jag vet inte när hon kommer." Vi tackade för oss och gick besviket ut.

Senare under dagen fick Vergilius ett mejl där det stod att D. tagit semester till den 30 oktober och att hon skulle höra av sig då. Och jag vet fortfarande inte om min språkkurs ska betalas i rum 123. Men betalas, det ska den.

Greetings from Pankrac. Här har vi också stått i kö, den här gången för att anmäla oss till immigrationsmyndigheten. Det gick, konstigt nog, mycket bättre. Men det tog lång tid och till slut visade det sig att vi egentligen inte behövt åka dit. Fast fotona blev ju bra.

Dagens Walker: Next